Legionen

Legionen


Mottagningen på Linköpings universitet hör till en av de bästa i Sverige och har som syfte att skapa gemenskap och underlätta starten på studietiden. Planeringen av mottagningen på den tekniska fakulteten utförs av fem olika projektgrupper som samarbetar med varandra, universitetet och studentkåren. Alla projektgrupper följer en mottagningspolicy för att garantera en välkomnande och positiv mottagning.

Hösten 2014 blev jag vald till projektledare för projektgruppen Legionen, som specifikt ansvarar för mottagningen av Grafisk design och kommunikation och Medietekniks ca 200 nya studenter. Min uppgift var att tillsammans med kassören ta ut resterande åtta medlemmar i projektgruppen, leda arbetet och samordna med de andra projektgrupperna, studentkåren och universitetet.

Tillsammans genomförde projektgruppen en mottagning som i utvärderingarna höll samma höga standard som tidigare.

Gunnel

Gunnel


Jag ser min mormor åldras.
Vi står i villan på klyftvägen sju,
den bostad där min mamma växte upp.
Vi står, som så många gånger förut,
i köket som krymper mellan mina besök.
Jag ser bakplåtar på eftermiddagar,
efter skolan, gamla engelskaläxor,
garnhärvor i stora högar.

Hemmet utan tomma ytor.

Mormor böjer sig alltid framåt,
hennes rygg kröker sig mot golvet.
Men hon rätar på sig för att prata med mig.
Ställer sig rakt för att kunna se mig i ögonen.
När jag sträcker på mig så gör hon det med.
Med mormor står jag alltid rak.

Vi har bott på samma gata i hela mitt liv,
hennes sällskap bara en kort promenad bort,
barnbarnen är alltid välkomna.
Jag gick dit när jag glömde nyckeln hemma.

Nu bor jag i Norrköping.
Två minuter har blivit två timmar.

Har du tid att ses?
Jag har inte tid att åka hem.
Mormor har alltid varit liten,
jag minns inte att jag varit mindre.
Hon blir chockad när jag lyfter saker,
saker hon inte kan rubba.

Efter passkontoret får jag höra att hon krympt,
när hon var i min ålder var hon min längd,
(en meter och sextioåtta centimeter).

De gemensamma biobesöken blir allt färre.
Jag pluggar inte engelska längre.
Studentlivet blir en heltidssyssla.
Vi bor i olika städer.

Jag kan inte se henne åldras.


Text: Reidunn Palmkvist

Tåg

Norrköping 14:24 – Stockholm 15:39


Tåget glider ut från Norrköpings industri och in i skogen. Vi har lyxen att åka i en nästan tom vagn och sitter ensamma i en fyra. Tåget rullar längs med Bråvikens strand. En strimma land skiljer oss från havsviken. Några få granar och enstaka hus som flimrar förbi är det enda som skymmer vår utsikt av solblänk och havsstänk.

Utsikten av vattnet blir utsikten av Åbys hus, som blir rullande skogar och sen vatten igen, men denna gång är det sjön Näknen vi har på vår högra sida. På andra sidan sjön stiger en granklädd kulle upp, träden färgas av den varma eftermiddagssolen, och en handfull hus ligger utströdda längs strandkanten. Idag är sjön spegelblank och ger en nästan perfekt återgivning av sceneriet, det är svårt att urskilja var land tar slut och sjö börjar. Näknen är alltid vacker men på dagar som dessa tar den andan ur mig, denna spegel till sjö omfamnad av skogen och dränkt i höstsol.

Vi bestämmer oss för att ta en fika. I bistron kostar en kaffe och en bulle 29 kronor, vi lutar oss tillbaka. Vid bordet bredvid sitter en barnfamilj och spelar kort, den äldre dottern håller på att vinna men jag kan se hur föräldrarna fuskar till hennes förmån. En man några rader bort sitter och klickar fokuserat på sin laptop, kvinnan bakom honom stickar. Det ligger ett lugn över bistron som man bara upplever på dessa lågperiodsresor. Solen filtreras in genom fönstret och spelar över bordet. Jag kollar ut och ser att spåret går mellan ett fält och en åker, det ligger frost i plogfårorna men den har smält bort från de små jordkullarna mellan dem.

Vi går tillbaka till våra platser. Min reskamrat lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen. Barnfamiljen från bistron går förbi oss, den äldre dottern håller den yngre i handen och leder henne genom gången. Utanför fönstret rullar landskapet förbi, fält blir skog som blir stad som blir fält igen. En landskapsmålning kommer till liv utanför fönstret och färgerna mättas av solen.

Det dröjer inte länge innan vi kommer fram till Stockholm. Vi glider in vid Riddarfjärden och ser solen gå ner bakom Stadshuset. Den stress jag inte visste att jag kände har långsamt rullat ner från mina axlar och droppat av mig i tågets stilla lunk. Vi ankommer till perrongen och jag är hemma.



Text och bild: Reidunn Palmkvist

TNGD18

TNGD18 - Digital bildproduktion


TNGD18 är en projektkurs där man fritt får genomföra ett projekt som har med digitalt skapande att göra. Jag valde att undersöka förhållandet mellan människor och bilder genom att intervjua och fotografera. Det resulterade i en serie bilder som presenterades tillsammans med utdrag från intervjuerna.


Slutresultat i kursen TNGD18, skapad av Reidunn Palmkvist
Slutresultat i kursen TNGD18, skapad av Reidunn Palmkvist
LiTHanian

LiTHanian


Just nu är jag redaktör i kårtidningen LiTHanian som skickas ut fem gånger per läsår till studentkåren LinTeks medlemmar.

Som redaktör hjälper jag chefredaktören ta beslut, avlastar skribenterna och håller kontakt med de sektioner som köper sidor i tidningen.

Studentbubblan

Studentbubblan


Jag minns när jag började plugga och hade tre år kvar. Då kändes det som en evighet. Nu läser jag sista året och funderar på vad jag ska göra för exjobb.

Som student får man mycket gratis. Att studera är absolut en heltidssysselsättning, och ibland mer, men man är alltid skyddad. Det är okej att göra fel för man är inte fullärd, det är okej att inte veta allt, det är okej att inte vara säker på vad som händer sen. När man väl har börjat på ett program så har man en färdigsydd plan för tre år.

Många pratar om studentbubblan, om att man är fast i den, skyddad av den, men det är först nu när jag är på väg ut som jag verkligen kan se den för vad den är. Det är först nu jag känner mig skyddad och det är nu jag vill falla tillbaka i den varma omfamningen istället för att ge mig ut i den kalla hårda verkligheten.

Ska man läsa en master? Hur många terminers studiestöd har jag kvar? Det kanske finns någon språkkurs som jag är intresserad av…

Fast jag är ju klar, inte klar med året eller exjobbet, men jag känner mig studieklar. Något jag aldrig trodde skulle hända. Jag vill inte sitta i fler knöliga grupparbeten. Jag vill inte skriva en till rapport om ett ämne jag inte valt. Jag vill inte lära mig mer om min bransch, jag vill ut och applicera min kunskap. Jag känner mig klar men nervös, klarlärd men kanske inte redo.

Slutet närmar sig och det kommer både för fort och inte fort nog. Jag ser fram emot tiden efter slutet, när beslut om bostad och jobb redan är fattade. När jag vet igen istället för att undra. Jag längtar till att slutet är över och något nytt kan börja.

Min årskurs står i en gråzon på väg ut i det okända och framtiden är som en strålkastare riktad mot ansiktet, det ser ljust ut men vi ser inga detaljer. Nervositeten fyller alla med energi och förväntan. Vi är balanserade på kanten till något större och tar snart steget. Bubblan brister men vi är inte ensamma när vi lämnar den.

En bild på Reidunn dubbelexponerad med campus Norrköpings siluett, fotad och redigerad av Annika Andersson

Text: Reidunn Palmkvist
Bild: Annika Andersson

Engagerande

En del engagerande engagemang


Jag tycker om att vara engagerad. Jag tycker om att ha saker och göra, här är några saker jag gjort som inte fick plats någon annan stans.

Grafisk Design och Kommunikations sektionsstyrelse

Jag satt ett verksamhetsår i GDK-sektionens styrelse. Vår sektionsstyrelse är ansvarig för att övervaka utskotten, utföra kursutvärderingar för kårens räkning och representera programmedlemmarnas önskemål. Min specifika post var sekreterare och jag var även ansvarig för att ha koll på våra stadgar.

Studentfiket

Jag har också varit marknadsföringsansvarig i styrelsen för Studentfiket. Studentfiket är en oberoende studentförening som driver det café som säljer campus billigaste kaffe, och även om det är billigt så dras det in en del pengar så fiket sponsrar många föreningar på campus så att de kan bedriva sin verksamhet. I Studentfiket var jag i mitt ämbete ansvarig för att ta fram det grafiska material som behövdes. Som styrelsemedlem i Studentfiket tar man också del i att se till att driften av kiosken/cafét/fiket eller vad man nu vill kalla det rullar på. Detta gör man genom att bland annat öppna och stänga fiket, ta beslut om Studentfikets framtid och anordna event för de som arbetar i fiket.

Kårhuset Trappans marknadsföringslag

Just nu är jag projektledare i Marknadsföringslaget på kårhuset Trappan. I Marknadsföringslaget jobbar man i olika team som marknadsför de event som anordnas på kårhuset. Som projektledare håller man kontakt med de som anordnar eventen och tar tillsammans med sitt team fram ett koncept för marknadsföringen.